I en värld av drömmar
där står jag ensam..
Inom min egen värld vet jag inte vart jag står, den är fylld av allt men ibland är inte allt tillräckligt.
Mina tankar just nu snurrar som aldrig förr, tror aldrig att jag har varit såhär förblindad av min omvärld
Fast dagen utspelas precis som förr så ser jag ingenting framför mig, jag vet inte just nu vad jag vill eller ens hur jag ska hantera den känslan
känns som att jag håller mig kvar vid något som inte finns och aldrig kommer finnas, ibland känns det inte längre värt att kämpa
saker inom mig börjar krypa fram som jag inte känt på 7-8 månader, hur ska jag slåss mot år och månader när det enda som finns är minuter och sekunder?
En del av mig har nog redan fallit dit, men är smartare idag än förut, jag gör inget som jag ångrar, även om jag egentligen inte ångrat det förut, det har snarare gjort att jag orkat kämpa vidare och förstå en del saker jag inte tänkt på.
om jag bara kunde få rymma iväg från allt, ett tag..en dag, en timme, en minut - bara en stund.
(jag vet att jag snackar i gåtor osv osv osv osv som ingen någonsin kommer att förstå, men fortfarande så finns inte denna bloggen för någon annan än mig själv, det är ett sätt för mig själv att söka klarhet och faktiskt kunna få skriva av mig.)
Mitt huvud håller snart inte ihop, jag har inte tagit mig dit jag vill och nu känns det som att jag håller på att falla tillbaka.
I en värld full av människor så står jag ensam, men det är bara jag själv som är medveten om det.
Svep mig från mina fötter, svep mig från jorden och låt mig falla, låt mitt fäste försvinna och lär mig att börja om
styrka är en rikedom man måste uppskatta och vårda för att behålla den
Min rikedom är att jag inte vet.
